(Jag förväntar mej inte att någon ska läsa texten. Eller ens att läsa första meningen.)
Det gör så jävla ont så det känns som om jag ska spricka sönder i miljontals bitar och att allt glitter bara kommer fly ifrån mej. Det känns som någon drar rakblad på min rygg bara för att visa att jag inte förtjänar att leva. Att ens existera bland folk som inte ens ser att jag mår dåligt, utan att ens reagera på vad jag säger eller hur jag uttrycker mej gör ont. Att se mina vänner sakta försvinna bakom glittriga moln gör ont. När den killen jag älskar mest inte verkar bry sej om att jag verkligen lever eller ens existerar gör ont. Och när jag gör allt för att få den att förstå att jag verkligen finns utan att den märker, gör ont. Det känns som att jag av misstag råkar tappa alla mina vänner och dom jag älskar på vägen mot att försöka må bra. Varje tår som rinner ner för mina kinder svider för jag inte vet om jag vill leva eller dö. Att ständigt tänka på vilket som skulle vara bäst gör ont. Att sitta framför sin psykolog och ljuga om att jag aldrig rökt, tagit droger eller överdos, gör ont. För jag vet att dom kommer få reda på sanningen förr eller senare. Och när jag ljuger om något sådant så vet jag att jag bara krånglar till det för mej själv. Jag skulle vilja berätta för dom, men det går inte. Jag vill inte att något ska bli värre för stunden. Men å andra sidan kanske det hade varit bättre om jag berättade för dom att jag egentligen gjort allt som jag ljugit om. Jag kanske får mer hjälp, vilket jag vill ha. För jag vill må bra, men jag vet ändå inte om jag vill leva. Jag vill självklart leva för dom vänner jag har kvar, och för dom som tror på mej. Om jag en vacker dag bestämmer mej för att leva, så vet jag även nu att jag kommer vilja leva ett snabbt liv för att inte känna den dåliga smärtan. Jag vet inte heller om jag borde sluta tro på kärlek igen. Eftersom den gör så jävla ont så det inte är sant. Det borde nästan varje människa som lever veta. En kompis till mej skrev ”Jag vill inte att någon säger 'Jag älskar dej' till mej, för jag vet att den eller jag bara kommer må dåligt av kärleken”.
Det må vara sant, men ibland behöver jag bara dom orden. Eller så kanske det bara är tryggheten jag behöver. Ibland känns det bara som om jag behöver ha någon jämte mej för att känna mej trygg, men ibland kan det vara ett helvete att ha någon där. När man verkligen behöver vara för sej själv så är dom där. Jag vill ha honom här och förevigt. Jag älskar honom så mycket att det gör ont.

När någon säger till mej att jag ska sluta skära mej, sluta med droger osv. Så förstår dom verkligen inte vad dom säger. Man kan inte säga till en person som är besatt av smärtan och av att skära sej, att den ska sluta med det. Alla som inte skär sej tror att det är så jävla lätt att sluta, men även om man vill så går det inte. Men vissa förstår ju inte det. Dom är puckade att dom bara fortsätter klaga så att man mår sämre. Jag behöver inte höra när folk bara klagar över hur jag lever och vad jag håller på med.
Det är inte enkelt att leva, men människor gör det inte lättare med att klaga på folk som mår dåligt.
Ibland känns det som om man bara ska ge upp, få rösterna att hålla käften och få deras önskningar att bli sanna – dö. Men jag tror jag skulle få panik om dom helt plötsligt blev tysta. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dom. Det skulle bli för tyst, och mina tankar skulle spränga min hjärna.

Jag vill och vill inte sluta skära mej. Jag vill för att mina vänner vill att jag inte ska. Men jag vill inte för att jag måste ha smärta på något sätt, och för att jag tycker det är skönt. Jag älskar också att pilla bort sårskorpor och jag älskar ärr. Det får mej att veta att gårdagen var sann och det gör så att jag inte blandar ihop min fantasi med verklighet. Vissa säger att när man skär sej så går det bara över för stunden. Men det gör det inte för mej, det går över länge och det lugnar ner mej. Det bara är så och jag vill inte ändra på det. Jag älskar smärtan av att skära mej, som vissa tycker är skit äckligt.
Jag har vänner som skär sej, och självklart att jag skulle vilja att dom slutade skära sej. Men jag vet själv hur det är, så jag kan inte tvinga dom sluta. Det är deras egna beslut, och jag är glad om dom ”bara” skär sej och inte gör någonting värre. Jag vet att man inte kan få folk att sluta på direkten, det tar tid om man ska göra det. Och isåfall måste man ha orken och viljan till att sluta.

Det är inte världens lättaste för mej att sluta just nu eftersom jag har fått nya tabletter igen. Jag ska försöka klara av att ta dom i 60 dagar och se hur det går. Om jag inte kan sova utan dom då, får jag fortsätta ta dom. Jag hoppas bara att jag inte behöver ta dom i hela livet, för jag vet hur sliten jag blir av dom. Jag har ingen ork till någonting. Det kommer inte bli alls lätt om jag ska gå i skolan och göra andra saker jag försöker klara av.
Jag får inte heller dricka alkohol (vilket jag kommer göra ändå, men inte ofta).
Jag kommer isolera mej från omvärlden och inte ha någon fritid alls, eftersom jag måste sova.
Jag vet inte hur jag lyckas, men jag har nästan alltid så mycket ilska inom mej när jag är hemma. Jag vet inte om det beror på mina föräldrar, men jag är ändå tacksam för att dom inte har slängt ut mej än. Och för att dom oftast ger mej saker som jag vill ha. Även om jag kan bli sjukt sur om jag inte får något jag vill ha. Men i efterhand förstår att det bara va bra att dom sa nej.
Jag kan ändå inte förstå varför jag är sur ibland.
Jag tror (vet) att jag kommer gå upp i vikt av mina nya tabletter, för första dagen åt jag sjukt mycket. Jag åt hela tiden, till och med min syster blev förvånad. Och nej, jag vill verkligen inte gå upp i vikt. Vad alla än säger, fan heller att jag går upp i vikt. Då bantar jag fan. Det funkar inte att jag ska bli tjockare. Min pappa kommenterar alltid något med ätstörningar, vilket är sjukt irriterande. Jag bryr mej inte om folk säger att jag är smal. Jag tycker inte det, och ingen kommer få mej att tycka det. Eftersom jag är tjock, och jag blir bara irriterad när folk säger att jag inte är det. Så då är det bättre att hålla käften ärligt talat.

Jag har en mask som får mej att le så fort det kommer en människa i närheten av mej. Jag klarar inte av att folk frågar ”hur mår du?” och jag bara vet att jag ljuger för att ingen ska bry sej. Men ibland behöver man bara den frågan för att veta att någon bryr sej. Ibland behöver man bara någon att prata med, någon att få gråta hos. Eftersom tårar befriar och man känner sej oftast ”friare” när man gråtit. (Jag behöver någon som behöver mej) Jag brukar ofta tänka på om mina föräldrar skulle ha det bättre utan mej. Jag menar att dom brukar klaga ganska ofta på mej, så det kanske hade varit bättre utan mej. Jag brukar också tänka på om alla jag känner och har känt, om dom skulle ha det bättre utan mej och hur deras liv hade varit utan mej. Det kanske hade varit bättre? Jag vet inte faktiskt.
Jag har en tendens att spara många fina sms som jag får av människor (mest Johan). Jag brukar sitta och läsa igenom dom när jag mår dåligt eller om jag är sur. Och hans ord får mej att tänka på annat, vilket är sjukt bra. Men ibland funkar det bara inte. Jag är sjukt rädd att han ska lämna mej, jag vet inte varför. Men det bara känns som det. Och jag hatar det. Tänk om The One And Only skulle lämna mej. Jag skulle inte ens kunna se det finaste glittret som fanns, jag skulle inte ens kunna förstå att det skulle vara sant. Det skulle vara tommare än tommast. Det går bara inte helt enkelt. Han är värd att dö för, jag älskar honom.

(det gör inte ont
att få skiten i sig
det gör inte ont
så länge du är med mig)

”Förlorar jag dej?”
”Nej Sanne. Nej”